nelllan

lycka

Tid

Kategori:

tiden rinner iväg.. veckor känns som dagar. jag hinner liksom inte med? Kan väl egentligen vara positivt men just nu vill jag stanna tiden lite. 
 
Frisk? det är något som jag inte varit sedan 2014 började. 
alltid något, om det inte är ögoninflammation, värk i rygg och leder, förkylning eller migrän så är det en halvt stukad handled. 
min kropp verkar har typ..gett upp!!? ska man aldrig få känna sig frisk? ska jag aldrig slippa smärtan i kroppen? 
GnällKärring..javisst... men eftersom jag oftast inte pratar högt om att jag har ont så får jag faktiskt lov att göra det här. 
Trött på att jämt ha ont i min rygg och leder.. mest lust att skrika och gråta men vad hjälper det. inte får jag mindre ont av det..får säkert mer ont då.. (positiv som attans här) 
Samtidigt som man går igenom alla dessa "sjukdomar" så börjar man bli mer och mer rädd.. något måste allt detta bero på? Är jag bara väldigt känslig eller är jag på riktigt väldigt sjuk eller kommer bli? alltså har en sjukdom som läkarna inte kan se nu utan kommer på sen.. och då är det försent? 
just nu blir jag bara spottad på när det gäller vårdcentralen.. får lite alvedon och sen är det bra typ. 
med alla dessa sjukdomar i min biologiska släkt... med en far som gick bort vid strax efter fyllda 40 år.. 
 
Å pappa... gud han saknar jag väldigt mkt just nu.. kanske inte just honom eftesom jag aldrig fick chansen att lära känna honom men en fadersfigur. 
visst jag är vuxen nu och klarar mig själv men ändå.. en pappa, en beskyddare, en famn att krypa upp till och veta att han älskar mig överallt annat och ser alltid till mitt bästa. En som stått vid ens sida sedan man föddes. 
Jag önskar SÅ att jag hade fått den chansen. en trygghet. 
hade antagligen inte varit den jag är idag eller lika stark men...ibland orkar man inte vara stark hela tiden. 
Å det är nu när man är vuxen som man inser vad man missat och vad man kommer missa. 
mina barn kommer aldrig ha en morfar...och jag kommer inte ha någon som lämnar över mig när jag gifter mig. 
jag vet inte om mina tårar just nu är för att jag är ledsen, arg eller bara patetisk.. 
 
jaja..vi alla har våra dåliga dagar och det är la en av mina idag... 

Kommentarer

  • K säger:

    Hamnade här av en slump och blev sittande...förstår dej verkligen vad gäller dina pappa.Min pappa är i livet men han har aldrig brytt sej. Han har missbrukat under hela min uppväxt. Många gånger kan jag tänka och fantisera om hur det skulle vara att ha en pappa, en som finns där och älskar mej för den jag är, och att mina barn skulle ha en morfar. Vi bor i samma stad men jag har inte pratat med han på ett år, han ringde inte ens när jag fyllde 30 :( Man är starkare än vad man tror och hoppas att du kryar på dej! Kram

    Svar: hej du okända, blev mycket chockad att någon läser min blogg och ens kommenterar, tack! :) missbruk är något som man önskar att ingen fick växa upp med, min biologiska mor har använt sig av alkohol och smärtstillande sedan jag var liten och för fem år sedan gav jag upp hoppet för att hon någonsin skulle ändra sig och bröt kontakten så förstår dig innerligt. Å du som redan har barn måste ha det kämpigt, borde inte vara lätt att förklara varför Morfar inte finns med i bilden. styrka till dig! Tack ! Kram
    Cornelia

    2014-04-15 | 16:58:03
  • Anonym säger:

    Men jaha är de ingen som läser din blogg ;)

    Nä missbruk är så förstörande för en familj, usch vad hemskt det är. De sjukaste är ju att barnen ofta tror att deras föräldrar är "vanliga" när dom får sina droger eller alkohol...

    Tänk att de gick så långt så att du fick bryta med din mamma!? Jag tycker du gjorde rätt där, man kan inte alltid orka att vara stark och samtidigt är de hon som är din mamma och de är hon som går miste om dej. Hon är ju den vuxna i detta läge. Men de måste vara jätte jobbigt för dej? Shit va stark du är! En sak som jag hade i åtanke när jag skaffade mina barn var att aldrig någonsin bli som mina föräldrar. Mina barn ska ha trygghet med två föräldrar som älskar dom, dom ska aldrig behöva skämmas för att ta hem kompisar, för att de kanske inte finns mat på bordet eller att dom inte har fina kläder osv...tror nu inte att mina barn får allt dom pekar på ;)

    Vad gäller min pappa så har jag gett upp...haha de lät ju bra ;) han har aldrig vart nån pappa för mej under mina 30 år så varför ska han va de nu? Han blev väldigt sjuk för ett tag sen och vi visste väl inte riktigt hur de skulle gå (han mår bättre nu) men många sa att jag skulle sluta fred med han, förlåta allt som vart för min egen skull...för tänk om han dör? Kommer jag då ångra mej? Kommer jag gå hela livet och tänka att de kunde vart annorlunda? Näääe jag har accepterat att de är som de är och jag vill inte förlåta... Mår bättre utan han :)

    Oj vad mkt jag skrev :) du är iaf super stark! Kram

    Svar: Vad läskigt det är att hitta en person som har det/haft det lika som mig själv. man tror ofta att man är en i världen. Känner exakt samma när det gäller mina framtida barn. Jag har bott i ca 30 olika bostäder och 20 av dem var med min mor, hon kunde aldrig riktigt bosätta sig. Så när jag skaffar barn ska de få ett ordentligt hem och de ska ha trygghet, mat på bordet och hela kläder. :) Haha, fast inte allt dom pekar på nej ;)

    Det var jobbigt en början med min mor, men sen insåg jag att hon gjorde mig mer illa genom att vara i mitt liv..den dagen hon skrattade åt mig i telefonen när jag grät insåg jag att "nu får det vara nog", å då var jag nästan 19år. April innan min student. Idag mår jag mycket bättre genom mitt beslut och nu kommer det ännu läskigare.
    För typ 3-4 veckor sedan kom min Moster (som jag inte har en bra kontakt med) fram till mig på stan, berätta att min mor låg inne på sjukhuset pågrund av levern och att hon förmodligen kunde gå bort snart ( hon har kommit hem igen nu då) och hon tyckte jag borde försonas innan hon gick bort och jag skulle ångra mig i resten av mitt liv. Sjukt att hitta en person som gått igenom exakt samma sak! :)
    Jag tog inte heller kontakt med henne. Hon dog den dagen hon inte kom på min student, inte hörde av sig på min 19, 20, 21, 22,23 års dag.
    Fått ngt meddelande då och då mellan åren om att hon är beredd att förlåta mig..haha tyvärr skrattar jag åt det...men vad ska man göra? :)

    Så glad att du skrev till mig, tack! Du är en stark människa och bara genom några meningar och rader från dig inser jag att du är en förebild!
    Du ger mig just nu hopp om framtiden! Kram
    Cornelia

    2014-04-17 | 12:53:59
Kommentera inlägget här: