Overkligt. 

Idag är det 20år sedan min pappa gick bort. jag fattar inte att det redan gått 20 hela år?

16 Januari 1993, föll han ihop på golvet framför mig. Ensam hemma med mig och vi var ensamma ett bra tag efter han dött. 

Det är ett minne som jag aldrig kommer att få ur mitt huvud, det är ett av de få två minnen jag har av min far. 

jag kom ihåg att jag kröp ner och bara grät och skrek. 

 

just års dagarna är svårast, man inser hur mycket man missat med en person som faktiskt skapat mig. 

Att aldrig fått lära känna honom, pratat ordentligt eller komma ihåg kramar, skratt eller liknande. 

jag kommer aldrig få reda på om min far skulle vara stolt över mig för den person jag är idag, om han hade gillat mig eller om han hade varit min bästa vän.. 

 

faders figuren har alltid fattats i min uppväxt, men jag har klarat mig rätt bra ändå. dock var det många gånger man varit så arg för man önskat att han funnits där och beskyddat mig mot vissa motgångar. 

Hur hade mitt liv sett ut med honom i mitt liv? Hur hade jag varit som person idag?

Hade jag varit starkare, Svagare, bättre, sämre? Det är något jag aldrig kommer få reda på och jag har idag slutat vara arg på honom för att han försvann ur mitt liv helt bara sådär. 

Det är skönt att kunna tänka att, det var så det var och det är så det ska vara. 

Ödet hade bestämt och jag är nöjd med hur mitt liv ser ut idag. 

sedan kommer saknaden och undran över mycket alltid finnas där. 

Det största är väl " hade han älskat mig, hade han älskat mig för den jag är?" 

och hur hade de orden känts att höra...?

 

Jag vet inte mycket om min far, min biologiska mor berättade väldigt mycket negativt om honom..men sen som jag insett idag att mycket var nog för att skydda sig själv och framstå som en bättre person. 

Fast det positiva jag vet om honom, det känner jag mig väldigt nära.

Mitt jävlar anamma är ifrån honom och utseendet. 

 

Jag hoppas på att kunna träffa mina syskon från min pappas sida snart, lära känna den hälft som varit så tom inom mig alla dessa år. Kanske få reda på mer om honom, både negativt och positivt. 

 

Dagen idag har jag mest gråtit och tänt alla ljus i lägenheten och tittat på de två kort jag har på pappa. 

jag har kännt att han varit hos mig hela dagen, för jag vet att han alltid är med mig vilket är skönt. 

 

Som min underbara vän Ida skrev förut idag, ett sms som fick mig att börja gråta men på ett bra sätt.

" Jag är övertygad om att din pappa sitter i himlen på det finaste molnet och ser efter dig dygnet runt" 

 

Det gick rakt in i mitt hjärta. Fina fina vän!! <3 

 

Dagen har ändå varit skön, genom att jag fått gråta och få ur mycket smärta. men även gråta för att visa att jag själv kommit så långt när det gäller min faders död och att jag saknat den fadersfiguren hela mitt liv. 

Jag har idag byggt upp mig själv, jag är nöjd med mitt liv. Jag har en familj idag som jag älskar högt. Utan min faders död skulle jag inte haft dessa underbara människor i mitt liv. jag skulle inte ha min ring på fingret ihop med min fästman, jag skulle inte hittat min änglamor, heller inte mina bästa bästa vänner. 

Det var meningen att det skulle vara så här. man måste bara acceptera och komma vidare. MEN man har rätt att gråta, man har rätt att vara ledsen. 

Jag kommer alltid vara ledsen över min pappas död, dock låter jag inte hela mitt liv bygga på det. jag har förlåtit honom och jag vet att han finns hos mig och om han hade valt själv hade han inte dött...

Jag Älskar dig pappa, det kommer jag alltid att göra. du finns i mina tankar, drömmar och vi ses en dag. det vet jag <3