nelllan

Det är svårt, svårt att förklara känslan jag har! Att sakna någon så djupt som jag aldrig fick lära känna.

Den som skulle varit min trygghet under hela min uppväxt. Han man kröp upp hos när man kände sig rädd eller ledsen. Bara att få sitta i sin fars knä..

Tårarna faller som floder på kinderna.. men jag kan inte förklara varför. Om det handlar om tomheten..

När jag var yngre var jag mer arg, hatade honom för att han lämnat mig. Men idag har jag förlåtit honom.

Det var helt enkelt hans tur att gå men inte hans fel. men det gör ont i mig att jag aldrig fick lära känna honom. Vad han hade för humor, vad han tyckte om för mat och vilken han avskydde. Hur han var helt enkelt.

Skulle han tyckt om mig för den jag är, hade han varit stolt över mig? Hade han älskat mig?

Det är något jag aldrig kommer få veta. Och det gör så jävla ont. Att jag inte kan höra hans ord, kan inte komma ihåg hans ord. jag kan inte komma ihåg hans närhet, jag fick aldrig veta hur det kändes att ha min fars armar runt mig och känna hans beskydd.

men jag vet, fast jag inte kände honom så älskade jag honom och jag gör det ännu idag.

Mitt sista minne, Att lilla jag sitter i min säng.. Min pappa, min far, mitt beskydd.. faller rakt ner på det hårda golvet.. han reser sig aldrig upp igen. Utan ligger kvar där, jag börjar gråta.. men han reser sig aldrig upp ändå.

Och där ligger han i någon timme innan någon annan kommer hem..

Sedan fick jag aldrig mer se min far. han reste sig aldrig mer upp, han kom aldrig mer hem...

Han fick en hjärtinfarkt.. Men jag vet, att han står alltid bakom mig. Han ser på mig varje ögonblick som händer i mitt liv.

Den dagen jag gifter mig, är han inte den som följer mig och lämnar av mig.. men jag vet att han finns där och det kommer han göra i resten av mitt liv. <3