nelllan

Många tankar, känner mest att jag vill gräva ner mig i ett hål på tre meter och sedan fylla över det.. och kanske komma upp om ca ett halvår och hoppas att allt löst sig. Men man ska väl la inte fly från sina problem har jag lärt mig...eller iaf försöker lära mig.

ge mig styrkan att våga hoppas, våga ge allt. Våga ge av mig själv och vågan att bli lycklig.. och våga bli sårad..
Om man ska kunna njuta av lyckan och glädjen måste man även kännt olyckan och ledsamheten.
För att kunna skratta måste man gråtit.
Ge mig styrkan att våga låta tårarna rinna ner för kinden, varför är jag så rädd för att känna av allt?
Allt kommer komma som en bomb sedan om jag inte vågar lossa på rämmarna redan nu, jag har kännt tårarna varit nära de senaste dagarna men ändå tillåter jag mig inte. Är som en stor spärr som säger åt mig att inte låta det hända. Skulle ju vara så skönt att få ur sig allt, endast om man låter kroppen ge ifrån sig smärtan som den försvinner. Det vet jag ändå så klarar jag det inte.. så sjukt.
Som jag skrev igår, Jag är så lycklig och olycklig på en och samma gång.
Olyckan är att jag har en jävla klump i magen som vägrar försvinna..jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är som tynger mig ordentligt..eller är det alla små saker som är i livet just nu?

Sedan så går jag juh samtidigt och är så lycklig, jag har så underbara människor i mitt liv just nu som betyder allt för mig. utan dem skulle jag inte klara mig och hoppas på att de aldrig försvinner ifrån mig. <3
Jag kommer på mig själv gå runt och le.. Att bara tanken kan ge mig en varm känsla i hela kroppen och hur de pirrar i magen. En känsla jag inte ens kom ihåg hur det var att känna. Att en person kan få en att sväva på rosa moln.

Vågan att bli sårad..Vågan att bli lycklig.. ?!